Synd bara på den rosa färgen. Men hur jag än letar och försöker så kommer jag nog inte ifrån den. Bara att "leva" med.

 

I morgon är det dax för magnetröntgen av knät också. Det är skräckblandad förtjusning. Jag vill gärna veta om det är något allvarligt fel på mitt knä eller inte. Nu har jag haft ont sedan första veckan i december och skräcken för att ha slagit upp den gamla meniskskadan ligger och gror i bakhuvudet hela tiden. Att hela tiden behöva ta det lungt och att inte ta i så man kräks gör att motivationen tryter. Ska jag göra något så vill ju gå "all in".

Jag hoppas på bra besked. Hoppas, hoppas, hoppas.